Infatuation

Nu är det alltså bestämt. I januari drar jag och Z till USA för att vara Au pairs! :D
I ETT ÅR! Jag vet inte riktigt om jag förstår hur lång tid det är. Jag har velat åka till New york sen jag var 9 år, och har tjatat om Au pair nästan sedan dess. Så min mamma har nog alltid varit lite beredd på att jag åker, men nu är det ju bestämt. Jag och Z har anmält oss, och vi ska snart på informationmöte. Så nu måste jag bara ta körkort till hösten. Jag är otroligt förväntansfull och sjukt glad, men samtidigt ledsen för att behöva lämna min familj & vänner i ett år. ETT ÅR. Mamma måste ju hälsa på, men det lär hon ju bara göra en gång. Jag har aldrig vart ifrån min mamma i mer än två veckor i sträck. Min bästa vän Sarita träffade jag när jag började 6:e klass, och sedan dess har det inte gått mer än en vecka utan att vi setts. Sjukt. Ju mer jag tänker på detta desto mer vill jag stanna hemma. Men eftersom jag alltid velat åka måste jag göra det. Jag vill inte ångra något när jag blir äldre. Och förhoppningsvis kommer jag leva i ca. 60 år till, så vad är ett år egentligen?

Folk säger att de tre första veckorna är värst, och det hoppas jag verkligen. Annars vet jag inte hur jag kommer klara mig. Dagarna kommer nog gå bra. Då kommer jag vara fullt sysselsatt med barn + roliga upplevelser, men när jag är ensam på kvällen, utan mina vänner eller mamma att ha roligt med, då kommer jag känna mig sjukt ensam. Jag åker ner med min underbara vän Z (Thank god, då är jag inte helt ensam), men kvällarna lär bli hårda. Och när jag har mens blir jag extra känslig. Jag kommer fan grina hela året, haha. Kan nog inte bli mer bitterljuvt.

Har inte pratat med mamma om detta än, får göra det nån dag när mötet är bokat. Usch...

Men. Januari. Då åker jag. Ska jobba och spara en jävla massa pengar att ha med mig. Och en bärbar data ska jag investera i, så jag kan skriva i min reseblogg, MSNa med min familj och spara en jävla massa bilder. Fan. Ibland är det nästan synd att man har sån bra familj/vänner.